Antiklimax

Jag ber om ursäkt. Jag tar tillbaka allt fint jag skrev om Spanien i inlägget nedan. Jag trodde verkligen att jag gillade dem, att de var värda att beundra. Men efter att ha sett kvällens final tar jag tillbaka allt. Och allt snack om att det är världens bästa landslag. Det stämmer inte. Tittade vi på samma final? De spelade inte fint. De spelade inte vackert. Inte ens effektivt. Så fort de hamnade i spelmässigt underläge var det allt annat än förstklassig fotboll de bjöd på. Och vilka filmningar. I avgörande lägen.

Jag säger inte att Holland spelade den vackraste fotbollen i världen heller, men jag tycker att det är så hemskt orättvist att Spanien får så många superlativ av alla kommentatorer och experter efter matchen. De förtjänar det inte. Flera lag har spelat så otroligt mycket bättre än Spanien under VM. Men såklart, jag glömmer ju gång på gång att fotboll inte handlar om rättvisa. Det handlar om att göra mål och vinna matcher, och, ja, det lyckades de ju med. Och man får väl lov att gratulera, men jag kan säga en sak. De må ha vunnit VM, men min respekt kommer de aldrig vinna om de fortsätter så här.

HOLLAND

Mina vänner. Ikväll är det final i fotbolls-VM, och det kommer att bli en fantastiskt god final av en del olika anledningar. Den första anledningen är helt enkelt att det är final i fotbolls-VM, det är inte ofta det händer. Det händer ännu mer sällan att finalen spelas mellan mina två absoluta favoritlag. Någonting som nästan aldrig händer är att finalen spelas mellan två lag som aldrig tidigare har vunnit VM. Det är ju helt fantastiskt!

Mina sympatier ligger dock främst hos Holland. Coolaste laget. Coolaste spelarna. Kanske inte det mest attraktiva spelsättet, men de lyckas vara effektiva utan att bli tråkiga att se på. Och Wesley Sneijder sen, mannen som alltid är på rätt plats vid rätt tillfälle, vilken kille!

Spanien har tagit sig till final för första gången någonsin, och bara det är anledning nog till att fälla en sympatiglädjetår för deras skull. Det är ju faktiskt väldigt fint. Man kan dock inte påstå att de har övertygat särskilt mycket under deras väg till finalen, vilket gör att det känns lite halvbra inför kvällens match. Men jag antar att bara själva vetskapen om att man spelar en VM-final gör att man totalöverpresterar i 90 minuter. Det skulle dock vara roligt om någon annan spelare än David Villa kunde visa upp sig lite. Jag menar, han är fantastisk, men det börjar bli lite tjatigt nu.

Egentligen förstår jag inte alls vad jag ser hos Spanien. Nästan hela startelvan spelar i Barcelona, ett lag som jag har väldigt, väldigt svårt för. Ett gäng stjärnor. Ett gäng tråkiga stjärnor som inte gör mer än vad de behöver göra. Jag vill se engagemang! Jag vill se känsla! Jag vill se uppoffringar! Blod! Svett! Tårar! Men det finns inte mycket av dessa saker att hämta i Spanien. De vet redan att de är bäst, de behöver inte bevisa någonting. Men ändå finns det något i laget som gör att jag blir ganska svag. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, men antagligen har det att göra med de saker jag nyss radade upp. För även om det är ett gäng stjärnor som aldrig presterar på toppen av sin förmåga är det beundransvärt att de har tagit sig hela vägen till final. Det är beundransvärt att det inte verkar finnas någon antagonistisk stämning i laget trots alla dessa stjärnor. De krigar inte om uppmärksamheten, de krigar för varandra. För att vinna VM.

Hur som haver. Ikväll vinner ändå Holland, och det är Robin van Persie som avgör hela skiten. Han gör det för sitt land, för mig, för Bergkamp, för tulpanerna och för sig själv. Och jag har tagit på mig orange underkläder dagen till ära. Nu är det dags mina vänner, nu vinner vi VM!

Kind of blue

Det här med att blogga visar sig alltid bli helt ointressant efter ett tag. Jag gör trots detta ett nytt försök att styra upp.

Det är svårt att sammanfatta vad som hänt sedan sist eftersom att det egentligen inte har hänt någonting alls. Göteborg är grått på utsidan men faktiskt ganska varmt och ljust på insidan, och dessa ljusglimtar gäller det att ta vara på för att inte gå en alltför tidig undergång till mötes. Det är ganska låga tider som råder, i alla fall för stunden. Det märks om inte annat på de drömmar jag har under nätterna, som har gjort det till en ovanlighet att vakna upp på bra humör. Och detta sätter trenden.

Men nog om detta. Livet har faktiskt varit till belåtenhet ett ganska bra tag nu. Jag kan inte minnas när jag var sjuk senast, inte ens en förkylning har jag lyckats fånga. Mitt immunförsvar har sedan jag föddes i princip varit totalt ogenomträngligt, vilket jag är väldigt tacksam för. Men man kan inte förlita sig på att allt ska lösas av sig själv, det gäller ju självklart att äta mycket gurka också. Tandhälsan är också god. Min tandläkare sa vid mitt senaste besök att jag är en kvinna som borde skaffa många barn för att föra mina fina gener vidare, eftersom att jag inte har något som helst anlag till att få visdomständer eller diverse andra obehagligheter. Och jag som alltid har hävdat att jag vore den perfekta människan att avla på.

Universitetslivet är fint. Jag trivs med att gå på föreläsningar, anteckna som om det inte fanns någon morgondag, få ut tentor och skriva och lämna in dessa. Jag önskar dock att fritiden inte enbart bestod av kurslitteratur. Det finns så mycket annat jag vill läsa. Jag vill ha ännu mer Steinbeck, Vonnegut, Capote, Hemingway och Salinger, det räcker inte med det jag redan har. Detta bidrar till en känsla av ofullständighet och otillfredsställelse, och det är inte en vidare angenäm känsla.

Jag är i alla fall stolt över att jag har lyckats styra upp julstämningen i lägenheten. Den är vit och röd och varm och sådär lagom mörk. Jag har placerat ut värmeljus och stearinljus och blockljus överallt, utan att egentligen riktigt veta vilken funktion de slutligen kommer att fylla. Jag kan inte tänka mig att jag någonsin kommer att tända alla, vissa är alldeles för fina för det. Och där försvann den ursprungliga funktionen.

Nu ska jag hinna med att läsa lite kurslitteratur innan det är dags för föreläsning.

Dear old Stockholm

Tillbaka i huvudstaden. Jättefint och skönt. Tågresan upp bestod av försök till sömn som inte lyckades på grund av tre pojkar som sprang fram och tillbaka i vagnen, skrek, gjorde konstiga ljud och bytte pokémonkort. Jag satt ytterst vilket inte var den ultimata placeringen.

Jag har blivit välkomnad med öppna armar och fina ord. Man glömmer lätt bort att man fyller en funktion och tar upp en stor plats i andra människors liv. Det gör det hela ännu bättre att bli påmind.

October, october

Vaknade nyss av ett telefonsamtal från Katta och ett "IDAG KOMMER JAAAAG!", vilket gjorde det otroligt angenämt att stiga upp. Innan telefonsamtalet hade jag en dröm om en sommar i Göteborg där Katta var förvirrad och inte hittade någonstans, jag hade precis tagit studenten och skickade bilder till Malin med mobilen eftersom att hon inte kunde vara där. Jag höll i tre ljus, två gula och ett blått. Amanda sa att "om håret blektes av solen när man gick på lekis så bleks det av solen nu också", som förklaring till att mitt hår var så ljust. Malin hade svårt att tro att jag inte hade färgat det. Vi skulle på fotboll men kom aldrig dit. Jag tror att det hela kunde skyllas på Katta som inte lyckades sätta sig på en enda korrekt buss.

Idag är det som sagt besök från Stockholm som gäller och jag har en enorm städarglöd inom mig. Dags att sätta igång.

Go-go

Det skulle vara skönt att få en paus, om det så bara vore en ytterst liten paus. Rutiner är sköna och bekväma men ack så långrandiga om det går för långt. Det är en balansgång och det där med att hålla balansen är i sin tur någonting som blir tröttsamt i längden.

Jag är så glad över att vi får besök från huvustaden om exakt en vecka. Jag har redan börjat planera städning av lägenhet samt nya inredningsinköp. Jag har ett begär, ett begär som går ut på att göra om i lägenheten. Och jag är inspirerad. I helgen kommer ett IKEA-besök definitivt att vara nödvändigt. Vi får se hur detta slutar.

Recollections

Jag sitter just nu med denna bok framför mig. Kapitlet om Aristoteles är uppslaget och bredvid ligger anteckningar från föreläsningarna. Nu är det dags att förklara hur Aristoteles ser på eudamonia, det dygdiga livet samt människans funktion.

Jag kan inte säga att jag tycker att det enbart är pina, men självklart finns den automatiska spärren där, spärren som gör att det helt enkelt inte fungerar att sätta igång just nu. Jag borde ha insett att det inte kommer att gå att plugga hemma, här finns så mycket annat som måste göras. Tanken slog mig att jag skulle sätta mig ute och läsa men vädret är ju såklart inte på min sida.

Jag får helt enkelt sitta här tills jag växer fast i soffan och blir en del av inredningen.

Cool & collected

För ett par dagar sedan tänkte jag författa ett inlägg om hur mycket jag störde mig på att jag inte störde mig på någonting. Denna idé är dock helt utraderad.

Jag tycker att det är sorgligt när en människa tappar all sin glans genom att inte visa ödmjukhet mot de människor som har haft stor inblandning i denna persons succé, utan istället väljer att smälla dem på käften. Bokstavligt talat håna dem. Det spelar ingen roll att det i detta fall "bara" gäller en simpel fotbollsspelare, det är tendensen som är så ohållbar och äcklig att jag blir upprörd bara av att tänka på det.

Så, Adebayor, min respekt för dig är sedan länge försvunnen. Du är ett skämt. Ett jävligt dåligt skämt.

My funny valentine

Jag borde fortsätta skriva på min argumentationsanalys, men istället sitter jag här och väntar på att mitt hår ska bli svart. Jag ska skölja ur om fem minuter och antingen blir det påtagning av mössa som får stanna på huvudet tills jag funderar ut en lösning på det eventuellt kommande hårkaoset, eller så blir det till belåtenhet. Det återstår att se.

Blues for Pablo

Sebastian sover när han inte borde. Detta resulterar i att jag tar gulliga smygbilder och antagligen också i surhet från hans sida. Men han ser ju så liten och vän ut.

Sedan senast har jag hunnit med ännu en tripp till huvudstaden. Det har varit till yttersta belåtenhet. Jag har hängt med alla tre storebröder, min svägerska och min brorson och herregud vad dessa stunder är ovärdeliga. Man kan inte annat än le.

Nu ska jag försöka väcka mannen och få honom att springa och köpa godis till mig. Han har trots allt redan lovat.